Skärgården

Det är svårt att säga när skärgården befolkades. Blekinge beskrivs i en engelsk reseberättelse från 800-talet. Det finns belägg att det åtminstone har vistats människor här redan på 1000-talet. Ett antal förhistoriska gravar på några av öarna bekräftar detta tillsammans med ett antal hyddgrunder som antas vara rester från säsongsmässig jakt. Från 1600- och 1700-talen finns det skriftliga belägg att det bodde folk på flera öar.

När Blekinge blev svenskt genom freden i Roskilde 1658 fanns det bara 6 gårdar i hela skärgården. Många öbor hade flyttat till Danmark, främst till Bornholm, i samband med freden. Något jordbruk fanns det inget att tala om, det var bara Tärnö och Bokö som hade åkermark, totalt 3 tunnland fördelade på två jordbrukare. Istället handlade uteslutande om fiske, men boskapsskötsel var viktigt för den egna födan och viss försäljning av skinn etc.

I mitten av 1700-talet ville man minska importen av fisk och istället rekrytera ”saltsjöfiskare”, där man lockade med att skärgårdsbönderna skulle upplåta mark på sina ägor för de nya fiskarna. Självklart ville man inte upplåta den mark som gick att nyttja som bete eller odlingsmark, så istället fick de nya fiskarna arrendera små tomter på berghällar och annat som bönderna inte värderade lika högt. Tomten skulle ha plats för en stuga, en brygga (sk båtkås) och en garnhave för att torka sillgarnen. De nya saltsjöfiskarna var ovana vid sjön och denna period omfattades av många drunkningar.

Under 1800-talet förändrades landskapet från ängsmark, marginell åkermark och öppna partier på impediment (berg- hällar och dylikt) till dagens trädbeklädda och igenvuxna områden. Till och med berghällarna har mer eller mindre tät vegetation av gräs, buskar och träd där beteshävden har upphört. I början av 1900-talet var landskapet fortfarande relativt öppet, då de gamla ängsmarkerna ersattes med åkerlappar och partiella skogsområden.
Befolkningstoppen i Hällaryds skärgård på 685 invånare låg i perioden 1890-99.

Efter andra världskriget ökade utflyttningen hastigt och 1960 fanns det bara ett 30-tal personer som bodde här året runt. Tio år senare var det under 10. Nu är det bara ett hushåll vardera på Tärnö, Västra Bokö och Ekö. På sommaren lever skärgården upp med semesterfirare och fritidsfiskare.

Posten kom till öarna kring 1930 och elektriciteten 1944. Kommunalt dricksvatten från land har bara funnits ett tiotal år.

Telefonen kom till skärgården 1922, Teodor Johansson på Mulö var en av de första som skaffade telefon, och fick även ansvaret för växelstationen som kom att förse skärgården med telefoni. Telefonväxeln togs senare över av Ossian Svensson. Under 50-talet blev stationen automatiserad och placerad i en växelstation som även den placerades på Mulö. Under sommaren monterades hela växelstationen ner, och traditionell telefoni är numera historia.

Handelsbodar har under åren funnits på Källarholmen, Joggesö, Tärnö och Hallö. Fyra skolor har funnits på öarna Styrsö, Joggesö, Tärnö och Hallö. Skolan på Hallö användes ända fram till 1958, och nuvarande ägare har bevarat skolan med skolbänkar och annat från den tiden.

Västra Bokö

Namnet kommer av att ön varit bevuxen av bok, och skogen ska ha varit helt avverkad under 1700-talet då tekningar över kustlinjen visar en kalhuggen ö..
Både Östra och Västra Bokö hörde till Eriksberg i gamla tider och ett minne från den tiden är udden på Västra Bokö, som kallas ”Grevinnans udde” efter grevinnan Mörner på Eriksberg. Det fanns länge bara en gård på ön. I slutet av 1500-talet hette bonden Mats Truedsson. Han efterträddes kring 1598 av Lars Gundesen, som år 1660 betalade två pund smör och en tunna torsk i skatt.

På 1700-talet bodde det också kronolotsar på ön, som skulle lotsa kronans fartyg genom Bokösundet. Först 1907 skiftades Bokö, det fanns då två gårdar på ön. Flest bofasta hade ön åren 1890-1899 då 88 personer levde i 12 hushåll.

Idag är ön väldigt igenvuxen och svårframkomlig.

Mulö

Hallö

Fölsö

Styrsö

Ekö

Joggesö

Båtbygge på ett öppet Joggesö innan 1945.

Harö

Bockö

Yttre Ekö

Tärnö